Tensta konsthall har sommarstängt till 1:a september. Men det visste inte jag och Anna Novàk när vi gick dit i början av juli. Konsthallen var stängd, men till vår förvåning var Tor Lindstrand där ändå och släppte in oss. För konstvetare på Södertörns högskola är han känd som arkitekten som föreläste om bland annat Le Courbusier och Tensta-projektet där studenter från Arkitekturskolan KTH (där Tor undervisar) piffade upp platser i miljonprogrammets Tensta. 

Tor visade oss runt i konsthallens leopardkub. Den är ett försök att lämna den vita kuben som det ultimata och enda rummet att visa konst i. Det intressanta är dock att delar av den stora leopardkuben ändå målas över med vit färg av konsthallens olika curatorer och konstnärer. Det är uppenbart hur svårt det är att acceptera någon annan visningsform, och hur den vita färgen uppfattas som en neutral grund när den egentligen inte är mer neutral än leopradmönster. Det är bara en konstruerad neutralitet människan har investerat i den vita färgen. 

Det är nästan lite läskigt hur svårt det verkar vara att bryta invanda mönster och beteenden hos människan. Debatten om den vita kuben har pågått i ett antal decennier nu och fortfarande har man inte kommit någonstans. Personligen inser jag problematiken men tycker ändå om det vita. Jag har lärt mig att det är neutralt och rogivade och har därför ingen större lust att röra runt i något som ger mig ro. Jag är också inlärd att tycka att leopardmönstret är hysteriskt, vulgärt och smaklöst, vilket inte går ihop med finkonst. Just därför var det kanske tänkt att vara det perfekta mönstret som ska utmana uppfattningen om den fina konsten. Men frågan är om det lyckas när det ändå målas över när konsten ska installeras där. Resultatet blir att leopardmönstret blir som en gångväg mellan de vitmålade delarna av konsthallen. Gränsen mellan konst och icke-konst blir oerhört påtaglig eftersom man bokstavligt talat ser den utmålad på golvet! 

//Dragana

www.tenstakonsthall.se

Edvard Munch, ”Skriet”, 1893 

I äkta konstvetaranda kan uppsatsskrivandet ge upphov till skrietångest eller munchångest, beroende på graden av förtvivlan, där det senare innefattar högre grader.

Odalisk av Jean-Auguste Ingres föreställer en fantasipudding.

Gusave Moreaus tavla föreställer Salomé som dansar för Herodes. (pårökt)

Björn säger: Dissar du foucault?

Dragana säger: Nej, men min lärare gör kanske det.. D är henne jag citerar. Björn säger: ”råtta”, jag blir helt varm av vrede, det är det sista karln är

Dragana säger: jasså? utveckla

Björn säger: när jag läste idehistoria på sthlm så dissade min lärare också honom

Dragana säger: See..

Björn säger: men för att han är ”slarvig” med källor, sen kallade gubben som gjorde det sig själv arkivråtta, men det här stärker inte min tes iofs

Dragana säger: Charlotte menade det också på ett sätt..för att F utgick mkt från empiri på ett sätt som uteslöt en mängd fakta som man inte kan hitta i arkiv

Björn säger: men det är precis det som är poängen, han gräver ju fram nya perspektiv, nya fakta som folk uteslutit tidigare, det där är en kontinuerlig process, vi kommer aldrig fram till sanningen

Dragana säger: nej d gör vi inte

Björn säger: foucaults stora bedrift att visa på arkeologin och genealogins metod

Dragana säger: men han påstår sig kunna definiera subalterna grupper fast han inte kan det egentligen, för att empirisk fakta kan vara bristande

Björn säger: vi gräver fram historier som tidgare varit uteslutna, till exempel genom att kolla i arkiv där man hittar ”smådokument” som den officiella historieskrivningen inte tagit hänsyn till, han påstår inte att han kan definera något exakt, han gräver fram historier som visar på utsatta och utesluta grupperingars perspektiv

Dragana säger: jag är ingen expert på f , jag vill bara skriva ner intressanta och roliga ord och uttryck.

Björn säger: jag förstår, men jag tyckte det var intressant vad hon menade, tyckte bara det var så missvisande

Dragana säger: men det är det ju inte!! du säger ju själv att han är en arkivråtta!

Björn säger: för mig är en arkivråtta någon som bara gräver ner sig i arkiven utan att visa på dagens relvans

Dragana säger: jaha.. men är empirråtta en annan sak då?

Björn säger: foucault var otroligt energisk och politiskt medveten , dessutom ville han alltid skriva ”Nuets” historia. en råtta är nedsättande

Dragana säger: ja men i diskussionen vi hade på seminariet var det nedsättande

Björn säger: för mig skulle en empiriråtta vara någon som är ”nomoetisk positivist”

Dragana säger: nomoetisk?

Björn säger: ja någon som hävdar sig kunna sätta upp ”lagar för hur det funkar” typ göra fysik/kemi av samhällsvetenskap/humaniora

Dragana säger: ok. jag ska be charlotte förklara mer nästa v

Björn säger: misstro alltid människor med auktoritet, iaf lite.. 

Mucha levde i Paris under många år och under denna period utvecklade han en ytterst dekorativ stil, vilken ligger till grund för hans internationella ryktbarhet. Han slog igenom i Paris 1895 med en rad affischer som han skapade för den berömda franska skådespelerskan Sarah Bernhart. Hans mest kända verk från 1890-talet kännetecknas av en ytterst dekorativ och stilistisk stil. Det är givetvis dessa dekorativa pannåer – Maître De L´affiche – som utgör utställningens höjdpunkt. Seriebilderna bygger på traditionella teman, och är oftast hämtade från naturen. Kombinationen mellan en rik ornamentering av botaniska element samt klassiska kvinnoframställningar kännetecknar dessa verk. Den poetiska kvaliteten som präglar Muchas formgivning är fascinerande och uppskattades redan hos dåtida betraktare. De sköna konsterna från 1898 anses vara den mest betydelsefulla av serierna.

Det är dock inte många som känner till Muchas övriga verk, även fast hans konstnärskap omfattade så mycket mer än bara Parisaffischerna. På utställningen visas även hans mindre kända verk upp såsom hans pasteller, teckningar, oljemålningar och fotografier. Stilen avviker väldigt mycket från de dekorativa affischerna, och istället utforskar en mer impressionistisk stil i pastell, kol och krita. Vissa av dessa pasteller är tydliga förstudier till verk som han senare utförde i andra medier.

Efter sin återkomst till Tjeckien 1910, producerade Mucha en rad affischer som skilde sig avsevärt från Parisaffischerna. Han försökte i sina verk framhäva den tjeckiska identiteten, genom teman som folklore och den så kallade Sokolrörelsen. Den privata fotosamlingen, av vilka de flesta utfördes i Muchas ateljé, är absolut fascinerande. De flesta fotografier är utförda i hans privata ateljé, och föreställer ögonblicksbilder. Det är uppenbart att Mucha föredrog improviserade poser framför arrangerade. Mucha var en riktig mångsysslare, och hans varierande konstsamling tyder på en stor kreativitet och engagemang samt en oerhört stor förmåga att uttrycka sig genom flera olika medier. Utställningen är ett samarbete mellan The Mucha Foundation och Amos Andersons Konstmuseum i Helsingfors och är absolut värt ett besök!

Bonniers konsthall (Torsgatan 19, Stockholm, www.bonnierskonsthall.se)

Här finns lite för mycket mat i kaffebaren, men eftersom maten håller en ganska låg profil och ser snygg ut så den stör inte för mycket. Det är en lugn miljö med bekväma möbler gjorda i något slags mjukhårt gummi som man kan klämma på och liksom böja bordskanten! Roligt att kaffe latte serveras i koppar och inte i halvliters glas. Den stora mängden mjölkskum i latten jag beställde gör den till en capuccino, men en riktigt bra sådan! All in all, en grym kaffebar. Passar för konstbloggmöten!

Magasin 3 (Frihamnen, Stockholm, www.magasin3.com)

Denna kaffebar, och konsthallen i övrigt, är som en oas i trista Stockholm. Magasin 3 ligger avsides i frihamnen, man tar en varuhiss upp till konsthallen och hamnar då direkt vid kaffebaren. Där finns inga fönster, inte mycket folk som hittar dit heller, så miljön känns ganska exklusiv. Det kan vara kul att rusa med en morgonkaffe i tunnelbanan ibland, men inget slår en espresso och biscotti, minst lika snabbt men istället som i en kokong, som man kan göra på Magasin 3. Att avsluta eller påbörja konstupplevelsen i deras kaffebar är sjukt trevligt.

Moderna museet (Skeppsholmen, Stockholm, www.modernamuseet.se)Den här baren är annorlunda från de övriga och jag får inte riktigt grepp om den men ska försöka förklara.. Den befinner sig i den stora entréhallen och har ett stort, avlångt bord med snurrpallar utan ryggstöd som enda alternativet för sittplatser. De är obekväma och låga och inbjuder inte till avslappnad kontemplation direkt. Det är synd med tanke på att de har en schysst bar och dessutom en barista som tävlade i semifinalen i Barista cupen, 2007. Men om man inte vill sitta vid det där hemskt tråkiga bordet, som ger mig dagisassociationer, så står man utsatt och utlämnad i Modernas öppna planlösning. Man blir liksom lite nervös där. Det kan vara tanken, för varför ska man sitta och slappna av efter en konstupplevelse? Konst ska inte behöva tvingas vara trevligt. Sett på det viset blir Modernas kaffebar plötslig nästan radikal.